Man skulle kunna vända på den här rubriken i
Svenska Gladbladet och säga att "Själviskhet räcker inte hela vägen". Vilket jag som synes gjort i min bloggrubrik. Den konstiga idén att allt blir bäst om alla gör som de vill fungerar inte något vidare, särskilt inte i samhällen där resurser är ojämnt fördelade.
Artikeln handlar om en konferens i Schweiz på något kufiskt Dalai Lama-center. Men innehållet verkar stämma med uppgifter som jag stött på tidigare och refererat till här på bloggen.
Här bland annat, och
här.
Hjärnan gillar när vi ägnar oss åt välgörenhet. Till och med när vi betalar skatt. Visst, det är starkt förenklat – men i princip vad neuroekonomerna ser i magnetröntgen när de gör sina experiment kring människors beteende med pengar.
"Usch då" säger nog en del SvD-läsare. Men då torde de tillhöra asociala minoriteter som majoriteten av hyggligt folk kommer att klämma åt om tillfälle gives. Och en grupp som säkert avfärdar neurovetenskaparnas jämlikhetsrön med samma glöd som klimatskeptiker dissar den globala uppvärmningen. "Jag gillar inte det där, därför finns det inte."
Här klongar det till i hjärnan när dess innehavare glädjes av en välgärning mot en medmänniska.
Artikeln är intressant men reser en del frågor (vilket är stimulerande för tanken). Forskningen verkar visa att ju fler människor som bidrar till att hjälpa andra i nöd, desto mer tenderar vi att hoppas på att någon annan betalar. En fullständigt osjälvisk donator tenderar att sluta ge om andra donatorer eller staten går in och hjälper till. Folk som inte är fullständigt osjälviska kommer däremot att fortsätta att ge. (Undrar om detta är generellt eller har en lutning åt anglo-saxiska miljöer där en stor del av forskare och forskning i dessa ämnen torde finnas.)
Vad som är långsiktigt mest effektivt och pålitligast bör man kunna räkna ut själv. Är medmänsklighet beroende av några få eldsjälar kommer det att ta slut med mänskligheten. Bättre att många gör lite länge än att några få blixtrar till helt kort. Och då behövs fungerande skattesystem utan en massa konstiga smitvägar och där man vet var pengarna hamnar.
Motpolen till de extremt altruistiska människorna är fifflarna, de som åker snålskjuts på olika sätt Blir de tillräckligt många kommer de att utgöra en fara för sammanhållningen i samhället och åtminstone göra att det fungerar sämre och mindre ekonomiskt än om alla är ärliga. Ta det aktuella Greklands skattefuskande överklass som exempel. Men är småfuskarna verkligen så många i Sverige?
Jag undrar om inte själva
propagandan om ”fusk” kan vara farligt. När det larmas om oerhört stora svinn i olika socialförsäkringssystem, trots att detta torde vara småpengar jämfört med reguljärt skattefusk, är det i sig samhällsskadligt. Man utsår obefogat misstroende, och det är det värsta giftet att ympa in i ett samhälle. Dessutom tycks propagandamakarna vara redo att skada människor som definitivt inte är fuskare och som behöver hjälp - eller är det bara tanklöshet? En del prat om "fusk" verkar faktiskt snarare vara ett fall av tjuven som ropar "ta fast tjuven" för att förvirra omgivningen medan han smiter med rovet!
(Och när man talar om att ”utnyttja systemen”: är inte dessa banker som är ”för stora för att få falla” bland de värsta syndarna, mycket farligare än småfifflare som smiter med några tusenlappar? Där sitter ju hänsynslösa bonusgubbar som ”utnyttjar systemet” och tar hela länder som gisslan i sin utpressning!)
Förutom påstådda ”fuskare” finns det ju riktiga gratisåkare också, folk som kapar åt sig mer än vad kollektivet tycker är rimligt. De är också skadliga genom sin negativa påverkan på andra, och förmodligen genom att utropa att ”så gör ju alla” för att ursäkta sin parasitära verksamhet. En del hyggligt folk luras att så är fallet och dras med, en del försöker kämpa emot, resultatet blir att samhället som kollektiv förlorar. Forskarna har kommit fram till att såväl goda som dåliga beteenden smittar av sig. Borde inte detta var något även för hyggliga borgerliga personer att tänka på? Vilken sorts samhälle vill de ha egentligen? Har deras eget beteende någon betydelse?
OK, du ger mej en banan och plockar mej i pälsen, och så får du en banan av mej och jag plockar dej i pälsen ett tag ... överenskommet? - Det tummar vi på!
Det finns en vulgärbild som kommer från Frans de Waals forskningar om primater och altruism: "snälla apor, elaka människor" ungefär. Men vad han säger (i den enda bok av honom jag läst,
Primates and Philosophers) är att det är
moralens grundstenar (inte en utvecklad och medveten moral) som finns hos vissa av våra nära släktingar, och som fanns hos tidigare människoarter.
Det handlar bland annat om att förstå sig själv och förstå andras tänkande, att kunna se andras problem som sina egna, och att kräva ömsesidighet i förbindelser. Att ha förmåga till detta behöver inte betyda att man handlar på ett speciellt sätt. Det är som med förmågan till språk: den är medfödd, men den innebär inte att vi kommer att tala ett särskilt språk. Men moralens grundstenar finns hos oss alla, och är nödvändiga för samhällets fortbestånd och utveckling. Efter en lång evolution har dessa grundstenar hårdkodats in i våra hjärnor. Det verkar vara ungefär vad de Waal säger.
Kan man kvantifiera hur stora grupper det rör sig om när man vill se vilka som är solidariska respektive osolidariska samhällsmedlemmar (jo, jag vet att det är provokativt uttryckt)? Här är ett förslag, det är en rapport som kommer från LO:
Väljarnas syn på ökande klyftor. Rapport från Kalla Sverige-projektet. En partsinlaga alltså, men i klassamhället är många inlagor just partiska vilket inte behöver betyda att de är felaktiga eller oanvändbara. Några citat:
Nästan sju av tio anser att klyftorna i Sverige är ganska eller mycket stora.
Sex av tio män och nästan sju av tio kvinnor anser att klyftorna är ett mycket eller ganska stort samhällsproblem. Knappt två av tio tycker att klyftorna mellan människor varken är ett stort eller ett litet problem. Lite mer än en av tio tycker att det är ett ganska litet problem. Mycket få, endast två av hundra tycker att det är ett mycket litet problem.
75 procent vill att politikerna ska försöka minska klyftorna mellan människor. Endast fyra procent vill ha större klyftor. 17 procent är nöjda med storleken på klyftorna.
Det finns tydliga skillnader mellan blocken när det gäller politikernas ansvar att göra något åt klyftorna i samhället men oavsett partitillhörighet är det en mycket liten andel som tycker att politikerna bör öka klyftorna mellan människor. Och inom varje parti är det en majoritet som tycker att politikerna ska försöka minska klyftorna mellan människor.
En slutsats man skulle kunna dra är att "egoisterna" är på sin höjd en fjärdedel av befolkningen och "ärke-egoisterna" bara några procent. De skulle ledigt kunnat röstas bort av "altruistpartiet". Men var finns detta parti? Man anar en suck när rapportförfattarna skriver:
Väljarna efterfrågar en politik för minskade klyftor – vem är beredd att leverera den politiken?
Inte regering och inte opposition, vad det verkar. Hur sjutton har partier som har solidaritet som ledstjärna ändå kunnat få ledare som mest verkar vara inriktade på att smörja den osolidariska minoriteten? Borde den inte ha smörj i stället? I några länder i Latinamerika har faktiskt majoriteten gått till valurnorna och tryckt tillbaka de gamla eliterna. Kanske detta är orsaken till det ursinne som även en del svenskar känner mot dessa demokratiska sydamerikaner: tänk om exemplet smittar av sig! Då är det inte så roligt med demokrati längre!
Nå, för att återgå till starten och försöka med någon slags slutsats: var och en går och pysslar med sitt, men förstår att detta pysslande måste passas in i ett stort samhälleligt sammanhang där man måste ta hänsyn till och hjälpa varandra - då fungerar samhället bäst.
